Kris 20-30-40!

Då var det dags igen. Lite så kände jag inför min stundande 40-årsdag. Tanken var att skriva av mig min tredje storkris och göra ett nytt seriöst försök att få igång den här offentliga biktsidan men självklart rann tiden iväg i vanlig ordning och plötsligt var jag på andra sidan döhalvan och inte hade jag hunnit ta upp min gamla hemsida.

Kanske var det någon större makt inblandad i det här, att det liksom fanns en mening med det hela. Varför då undrar ni kanske? Det är svårt att sätta fingret på men någonting känns annorlunda. Ungefär samtidigt som jag fyllde kärring började jag faktiskt känna mig bekväm med mig själv. Lite hemma. På rätt plats i livet. Det var längesedan sist jag kände den här sortens harmoni i kroppen, om jag ens någonsin gjort det?

Vid 20 anordnade mina bekanta en överraskningsfest. Minns vaga fragment av kvällen, sjuk var jag och såg ut som en vrak och kände mig som ett ännu större sådant. Ensam, deppig och en känsla av utanförskap. Därefter följde en flytt från småländska byn till storstan för att söka lyckan och livets mening.
När det nalkades 30 minns jag en total meltdown när jag välte min splitter nya motorcykel. Ja ni hör ju bara där – nytaget mc-kort luktar ju gammelkris bara där. Därefter följde en separation (då mitt första längre seriösa förhållande gick åt fanders) och så småningom ledde karriärssuget rakt in i väggen – en överjävlig resa som slutade i en flytt tillbaka till skogarna och fullständig utmattning med vad som kan beskrivas som en döende kropp toppad med en ruttnande hjärna.
Sedan var det ju då dags för 40. Strax före firandet blev det återigen en smärre dipp som resulterade i samtal, doktorer och hjälp av antidepressiva piller . Livet tillbaka i byn började väldigt drastiskt med att jag oväntat blev gravid (efter ett helt liv av barnlängtan när jag mådde som sämst och dessutom mitt uppe i en pågående IVF-process) varpå min mamma hastigt gick bort en kort tid efter födseln av första barnbarnet och strax därefter separerade jag från min dotters pappa. FUCK!
Meeeen…. sakta men säkert blev jag bättre. Fick tillbaka livslusten och energin. Började skaffa vänner. Trivas med vardagen. Se ljust på framtiden. Orka med att leka och busa med min lilla vilding som snart ska gå på 2,5-årskoll.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Mitt liv har alldeles för ofta känts som ren jävla skit. Det har tagit mig 40 år att trivas i min egen kropp och acceptera mig för den jag är och känna mig i alla fall en smula hemma i livet. Förhoppningen med den här bloggupplagda ”bekännelsen” är att kunna hjälpa likasinnade, eller om inte det i alla fall bjuda på ett gott skratt mellan raderna. Enjoy!

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.